Bakgrunden till den nationella handlingsplanen

Text: Ida Kåhlin, leg arbetsterapeut, doktorand, Linköpings universitet, Förbundsstyrelseledamot FSA

Under 1990-talet fick Bengt Lindkvist regeringens uppdrag att utreda det bemötande som personer med funktionsnedsättningar får i vårt samhälle. I denna utredning framkom tydligt att den enskildes ställning måste stärkas och att det behövdes tydliga politiska markeringar för att undvika att människor utestängs eller behandlas kränkande på grund av en funktionsnedsättning.
I samband med att Bengt Lindkvist presenterade sitt slutbetänkande, som kom att kallas Lindkvist nia (SOU 1999:21), lade regeringen fram propositionen Från patient till medborgare – en nationell plan för handikappolitiken.

År 2000 antog riksdagen propositionen i politisk konsensus.

Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken spänner över alla samhällsområden och visar att handikappolitik är ett sektorsövergripande politikområde. Enligt de nationella målen för handikappolitiken ska samhället utformas så att alla människor som lever med en funktionsnedsättning blir fullt delaktiga i samhällslivet och insatserna ska bland annat koncentreras på att skapa ett tillgängligt samhälle.

I planen anges att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och användbarheten i allmänna lokaler ska vara åtgärdade före utgången av år 2010, något som inte skett i önskvärd takt.

Under hösten 2007 tillsattes en statssekreterargrupp med representanter från socialdepartementet, finansdepartementet, miljödepartementet samt näringsdepartementet för att i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting intensifiera arbetet med att nå de handikappolitiska målen genom att arbeta fram en strategi för hur detta ska ske. Strategin fokuserar på att intensifiera arbetet med att undanröja enkelt avhjälpta hinder i allmänna lokaler samt på en tillgänglig kollektivtrafik och statsförvaltning. Även i regeringens förslag till budget för 2010 fortsätter tillgänglighetsarbetet att vara ett prioriterat område.